Rosanna & Ewelyn

Jag tror att förändring är essensen i livet och att vi måste våga överge den vi är för att komma att bli någon vi skulle kunna vara. Det går inte att upprepa samma mönster och hoppas på nya resultat, utan förändringens förekomst står i förhållande till ny tankestruktur och nya tillvägagångssätt. Detta går att relatera till avund. Konflikter och dålig sämja uppstår inte sällan i relation till andras lycka och framgång, de har och/eller är någonting vi själva vill ta del av. Observera istället andras lycka och ta lärdom av den, då kan du faktiskt inspireras och tillämpa möjliga knep i egen vardag istället för att bli grön av avund och skapa självförvållad misär.

Vill vi någonting handlar det om att göra det, och inte fastna vid att enbart tänka tanken och att tro att resultatet kommer av sig själv. Vill du bli tränad? Träna. Vill du åka bort? Res. Önskar du någon speciell? Berätta. Visst låter det bagatellartat? Kanske är det just vad det också är..

Det går onekligen att lyckas med allt och varje gång i livet, men har vi försökt så finns det i alla fall en chans till goda framsteg, om inte så kan vi lämna det gamla bakom oss och gå vidare till nya förändrade villkor istället för att stå och trampa på ruta ett. Jag pratar om möjligheter där det enda hindret är vi själva.

För att citera Einstein:

Jämt och ständigt omringas vi av klyschor och av människor som står för användandet av dem, folk som bygger meningar på någonting de anser vara smart men som för andra är uppenbart och utnött. Dessa fraser är någonting jag kan tycka är självklara fastställanden och ofta ren blaj, men som ständigt konstateras i vår vardag i form av en klyscha och utan relevans i sitt sammanhang.

Ibland undrar jag om vissa föddes med en ärta till hjärna.

Överallt i samhället verkar klyschor vara något som relateras till ett visst tillstånd av uppenbarelse. Efter förmodade och otaliga försök till att lyckas uppfylla innehåll av en fras, och därmed lyckas eller misslyckas, verkar vara bidragande för att en uppenbarelse ska kunna ske, för att innehållet på förhand inte verkar kunna lösas med ren logik..(?) Jag menar uttryck som, ”Våga vara dig själv!” eller ”blondiner har roligare”..

-          Jag undrar, vem var man innan man var sig själv och sedan när blev humor en del av din hårfärg? Hur kunde vissa klyschor undgå mening dessförinnan medan andra klyschor bidrar till att vilja ifrågasätta förstånd..?

Är användandet av klyschor en tro om att vidmaktha konsten att måla upp en bild av inblick för allmänheten men att i själva verket skapa renodlad ironi? ALLVARLIGT. Jag behöver väl inte påminna om att man inte ska äta gul snö?

I den stora mängd, av alla själar, tycks det finnas enbart en som förstår. En som är som mig och samtidigt som ingen annan. Att vara ingen annan kan ibland för någon, vara precis allting. Detta allt kan vara en känsla tillhörande denna någon, men förhoppningsvis är det istället någonting som är delat på två. Kanske kan det vara så, att dessa två representerar dig, och mig.

Dagens händelse:

Jag går in på Mc’d och ser en drös kvinnor som står i kö till ”tjejtoaletten” medan det är folktomt på män både utanför och på ”killtoaletten”. Första tanken som slår mig är att ”killtoan” måste vara utformad som en pissoar. Jag öppnar dörren och ser att det är en ”vanlig” toalett och håller upp dörren samtidigt som jag säger till kvinnorna i kön:

– Denna toalett är ledig.

 – Det är la killtoan.

 – Det spelar väl ingen roll? Om ingen av er går, så går jag före.

Sagt och gjort.

Denna incident förklarar mycket om hur vi människor underkastar oss de samhällsregler som härskar över vår vardag. Att dessa kvinnor inte använde killtoaletten för att ”man inte får” är ren idioti. Är det på allvar så att jag som kvinna inte får använda killarnas toalett för att jag inte har en utfyllnad mellan mina två ben, och vice versa, trots att toaletten är konstruerad för att användas av en person åt gången?

Tjejer! Elin Kling har just köpt en bajs-väska. Go get one!

Utdrag från Facebook:

-Man kan inte behaga alla.

Att vara modell i dagens samhälle kräver att du som individ uppnår 175 cm i längd, och om du gör detta precist är du på gränsen till för kort. Size 0 är ytterligare ett krav för att du ska kunna arbeta inom modebranschen. Dessa mått utesluter säkerligen en hel skara män och kvinnor som enligt samhällets befolkning anses vara ”mer vackra och mer korrekta” utseendemässigt, men som inte får figurera som modeller då de inte uppfyller kraven som tillhör detta yrke. Då undrar jag, vad är dessa standardiserade mått baserade på, och enligt vem?

HUR SKULLE DU REAGERA OM HEMKÖPS SENASTE JOBBANNONS SÅG UT SÅHÄR?

Vi söker en tjej som är mellan 13-23 år gammal. Enligt kraven för anställning bör du vara mellan 150–165 cm i längd, och att ha relativt robust kroppsbyggnad är ännu ett kriterium då vi söker någon som matchar proportionerna till kassan som är stor i utformningen. Känner du att denna tjänst skulle passa dig? Tveka inte att höra av dig!

Du ger mig multipla identiteter. En för var känslotillstånd du tilldelar mig. Jag känner mig splittrad och isär, just för att ditt bemötande styr vem jag figurerar som, och vilken skepnad jag bär.

– Ingen är rätt man att bestämma vem jag är, eller tillges rätten att kasta en förnimmelse över min verkliga karaktär. Det handlar inte längre om att vara rätt man på rätt plats, utan att vara hel och göra allting för egen del.


Möter du mig hel, är du en redan given del.

Någon som funnits där i tid och otid, både passande och mindre lämpligt. Du har tillbringat tid i min närvaro för egen del på gott och på ont, men du har funnits där för mig för att alltid göra allting till det bättre. Som en gestalt har du vart placerad framför mig. Jag har ibland sett dig rakt igenom, kanske för att du alltid funnits nära och därför har jag inte sett det, eller dig, lika tydligt. Nu vet jag. Det finns ingenting, eller någon, som är mer tydlig eller lika uppenbar som du.

-          Jag ser dig nu.