Rosanna & Ewelyn

Någonting jag ständigt får höra är – Hon är konstig. – Han är konstig. – Du är konstig. Jag undrar vad definitionen för vad konstig egentligen är? Många gånger, om inte de flesta gångerna används konstig som synonym till annorlunda. När jag hör ordet konstig får jag direkta associationer till någonting negativt. Det känns som att så fort någonting eller någon är svår att förstå så är denne konstig. Jag tror att det konstiga, eller med andra ord det obekanta bara är något som är annorlunda från en själv. Varför måste vi stämpla andra som någonting konstigt istället för att bara låta denne vara sig själv? Varför är vi ständigt rädda för det som inte är som vi? För att vi tycker att vi är bättre än de som egentligen vågar vara den hon/han är utan att bry sig om vad andra tycker? Vi tenderar att alltid utgå från oss själva, och det innebär även att du kan uppfattas som konstig i någon annans värld. Det normativa vinner en godkännande stämpel för klassifikationen normalitet, men tänk på att alla inte strävar efter att vara normal – det finns många som inte bryr sig om andras godkännande och som nöjer sig med att bara vara som de är.

”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är en utnött fras som tydligt påvisar att många tror att andra vill vara/är som dem. Tänk om och tänk rätt! – Behandla andra som de själva vill bli behandlade.

 

Många åker till USA för att leva den Amerikanska drömmen, vilket även för många inkluderar en önskan om att få stanna. Jag kom hit och lärde mig om landets sociala problem och orättvisor, och jag är glad över att få ta med mig den kunskapen hem i bagaget, det kommer överlägset väga tyngst av allting jag kommer att ha med mig tillbaka till Sverige. För att inte låta allt för pessimistisk måste jag hylla vardagslivet jag haft möjlighet till att få uppleva i USA. Min tid har minst sagt vart surrealistiskt bra. Men, för att återgå till poängen. Det är numer ett faktum att det finns en anledning till varför just jag är här och varför så många andra inte tilldelas den möjligheten, och det är även här de sociala aspekterna angående orättvisa träder in.

För att göra det enkelt influeras det Amerikanska samhället av en maktanda vilken positionerar människor rätt och slätt under två befintliga och uppenbara kategorier, rika och fattiga. Att ha – är i detta land samma som att vara. Jag skulle vilja påstå att lycka är ett tillstånd som inte går att köpa och som bara existerar i varandets livsform. Eftersom ”mänsklig och grundläggande utgångspunkt” i detta samhälle inte är något som går att ta för givet utan bör istället ses som någonting som du måste plocka ut i vinst, en så fint kallad premie. Min kontenta är alltså att det går att köpa sig till en möjlighet som i sin tur kan ge upphov till lycka.  Därmed går det att köpa vad vi svenskar kallar för en ”levnadsstandard”. Vad jag försöker poängtera är att det finns så många missgynnande förhållanden som jag ganska starkt antar att ingen vill leva i, och tycker minst sagt att det är tragiskt att samhällets exkluderingsfråga är någonting som de flesta i det Amerikanska samhället föds in i, och som dessutom är ett tillstånd som är svårföränderligt.

Att USA är ett land som styrs av en maktelit är någonting jag har vart väl medveten om. Efter att ha granskat landets statistik ytterligare och fått den Amerikanska råa sanningen presenterad för mig, utan några som helst försköningar eller förvrängningar vill jag näst intill påstå att jag dessförinnan vart aningen naiv. Jag, som många andra har blundat för sanningar som jag inte velat tro på, och jag antar att jag gjort detta för att kunna må bra själv. För att tydligare illustera vad jag pratar om så finns det 1.4 billioner människor världen över som idag förväntas livnära sig på $1.25 per dag, bäbisar som föds för att dumpas i soptunnor och ett överkonsumtionsbeteende hos utvalda som är på bekostnad av andra mänskliga individer, som dessutom verkar kategoriseras som någonting som saknar värde.

Jag menar inte på något vis att jag är bättre än dig utan jag vill bevisa för oss alla vad det är för värld vi lever i och ber därför dig, och även mig själv att tänka efter vad vi prioriterar i livet. Att vara kritisk är någonting annat jag uppmanar dig till, för den mediala sanningen vi introduseras för är en konstruktion för att gynna makthavarnas behov och som även oftast är en uppbyggnad producerad av dem själva. Så, fråga dig själv ärligt vad du behöver för att må bra och även hur du skulle kunna ge detta till andra? Den preferensen du vill ge dig själv, bör även inkludera din medmänniska. För visst är det så att du skulle förvänta dig stöd av din omgivning om du själv skulle befinna dig där dina behov var åtsidosatta?

– Du kan inte förändra världen, inte heller jag. Men, tillsammans kan vi åtminstone försöka.

Dåtidens arbete som grundades i Taylorismen och vad som kallades Scientific Management kan i jämförelse med dagens arbetssätt ses som mer strukturerat, regelstyrt och framförallt centraliserat. Arbetsledet var uppdelat i små fragment varpå var man hade en specialiserad arbetsuppgift att utföra, eftersom det enskilda arbetet, framför arbete i grupp, hade påvisats leda till en allt större effektivitet. Varje enskild individ ansvarade för eget färdigställande av det arbete de tilldelats, medan ledning framförallt figurerade som makthavare i det stora hela, då de såg till att det arbete som utfördes förhöll sig till fastställda regler som existerade, och att organisationen i sin tur bedrev en produktion som kunde bemöta marknadens krav.

Jämför man dåtidens arbete med hur arbetslivet ser ut idag, är dagens anställda framförallt mer beroende av sin förmåga till flexibilitet. Bolagen och arbetsledningen kräver dock flexibilitet hos individen, då varje arbetsområde har ett kortsiktigt mål - att möta kundens tillfälliga önskemål, tills nästa petita kan fastställas. Detta betyder att arbetskontrakt sällan är långsiktiga, utan de kan betraktas som tillfälliga positioner av expertis redo att besättas, tills utbyte till någon annan med bättre matchande meriter anses vara aktuellt. Detta sätter högre krav på de anställda och kräver inte enbart hög standard på arbetarna, utan även att de ständigt uppdateras och är redo att förändra sig i den mån flexibiliteten kräver. Dagens globaliserade arbetsplats erbjuder sällan tjänster med helt fragmenterade arbetsuppgifter. Ditt arbete präglas istället av initiativtagande med vaga regelriktningar som vägvisare. Mer ofta än sällan tvingas du också ta med dig arbetsuppgifter hem, eftersom din arbetsplats saknar både tid och rum. Du som anställd har möjlighet att egenhändigt schemalägga dina arbetstillfällen, eftersom det som anses vara mest intressant i ledningen ögon är att ditt arbete utförs i tid. Detta är en markant skillnad i jämförelse med dåtidens syn på vad ditt arbete innebar, då en fast arbetsplats och fasta arbetsider, för den anställde, var en självklarhet.

Visserligen kan man finna både för- och nackdelar om man ser till de olika förhållningssätten gällande arbetslivet, som med allt annat i vår omvärld, men hur påverkar denna enorma frihet och flexibilitet egentligen oss människor? För man ingen djupare inblick till detta konstruerande av arbetslivet, skulle man förmodligen spontant utrycka positivitet, eftersom frihet för med sig en hel rad tankar utav optimism. För visst klingar det lovande då du som anställd tillåts agera efter eget initiativ och endast behöver förhålla dig till vagt utformade riktlinjer och sedan, dessutom också tillåts utforma ditt eget arbetsschema?  Med dessa möjligheter tillåts du alltså själv välja när det tycks passande att vara ledig, och vilka tillvägagångssätt du tillämpar för att nå ditt mål – så länge du håller din deadline.

Den första problematiken med att ta med sig arbetet hem kan man skönja i ögonblicket då gränserna för fritid och arbete plötsligt suddas ut. Hur kan du avgöra om du är på jobbet, och när vet du om du är hemma? Det finns inga tydliga gränser för när du agerar som privatperson eller när du är en man i tjänst. Förmodligen har du lappat ihop dina arbetstider så de är överrensstämmande med hur du vill spendera din fritid, men då kommer nästa frågetecken. Har dagens flexibla människa någonsin en fritid? Som arbetande i dagens samhälle tvingas vi ständigt vara tillgängliga, eftersom dina egenhändigt panerade arbetstider förmodligen inte stämmer överens med hela den arbetstrupp som du tvingas socialisera med på grund av arbetsrelaterade uppgifter. Du tvingas ta sena samtal och posta iväg mail då du tycker dig vara ledig, och känslan av total avkoppling och frihet blir lidande. Sorgligt nog är detta är något du förmodligen inte ens fäster någon reflektion vid, eftersom den flexibla människan har på grund av vana av denna karaktär förmodligen förgätit hur total ledighet upplevs. En annan problematik med detta frisinnade upplägg av arbete, är att du som anställd tvingas till ett mycket större självansvar. Det är du själv som står som ansvarig för all form av planering kring ditt arbete, och du får själv stå till svart för eventuell problematik. Ledningen är som sagt inte längre en övervakande styrelse som tilldelar dig regler och ber dig följa en rad olika anrättningssätt, utan din överordnad har lämnat över det absoluta ansvaret på dig som tjänsteman, även om ledningen ofta är den som belastar dig med allt för tunga arbetsuppgifter. Främst eftersom dessa, just precis, inte har möjligheter att bevaka ditt arbete, och därför heller inte är medvetna om din enorma arbetsbörda. Även om du, som anställd, växlar mellan dessa arbetsuppgifter som du tilldelas, och du själv agerar besluttagare i hur dessa skall lösas, blir du, som anställd, trots en rad överordnader en form av makthavare i dagens utformning av en organisation. Detta är en decentralisering av det forna arbetet och dess struktur.

Den, förmodligen, största problematiken i att vara denna flexibla människa är att den egna, personliga karaktären blir lidande. Eftersom vi i så stor mån söker efter godkännande främst i arbetsrelaterade situationer, blir den privata identiteten tuktad. Och eftersom gränserna för när du slutar vara tjänsteman och privatperson är så pass hårfina, är det förmodligen nästan en omöjlighet att skilja dem åt. Eftersom vi identifierar oss med vårt arbete, som är en alienation av det verkliga självet, tappar vi bort oss själva i dessa arbetssituationer. Vi glömmer bort vårt verkliga livsöde, familjen och de nära, medan vi kastas runt bland arbetsmarkandens olika tjänster och uppdrag.

Emellertid står vi inför en viss form av ofullständig anomi, då vårt handlande allt för ofta resulterar i miserabla skal av en arbetande individ. Vi ifrågasätter dessa arbetskrav, men avsaknaden av förändringsförmåga, och insikten i hur bättre livförhållanden skulle kunna komma att se ut, får oss att vekna och vi väljer att leva kvar under denna domdering som företagen utövar gentemot oss. Samtidigt som vi väljer att inte agera och reagera, avsäger vi oss förmågan till att skriva vår livshistoria som en helhets berättelse. Eftersom vi i dagens generation inte kan planera morgondagen som en längre framtid av stabilitet på grund av arbetslivet utformning, kommer redogörelsen om vårt liv bli ett hopplock av kortare stycken som alla har olika inriktningar. Din rationaliserings-förmåga har fått dig att förbise samhällets normer som någon annans påfund, och du har nu anammat dessa värderingar som dina, och du ser ingen annan utväg än att agera efter dessa. Detta trots att din identitet snart kanske kommer att komma att flyta runt i denna enorma massa av olyckliga själar. Du inser att du inte är ensam i din situation, och förstår att dagens samhälle och dess företag ställer dessa krav på fler än dig, och det får dig att acceptera läget, eftersom du räder utanförskapet du skulle möta om du blev av med din tjänst. Eftersom de krav som ställs på de anställda ständigt uppdateras, blir det även svårt för de anställda att själva ställa någon form av krav i förhållande till sin ledning. Du som anställd har svårt att avgöra vilken arbetsbörda som är rimlig för dig att klara av. Blir arbetsbelastningen för tung, blir det din fritid som blir lidande och tvingas försummas. Gränsen för hur pass tidskrävande ditt arbete är, och borde vara, är omöjligt att fastställa, därför krävs en arbetsinsats av de anställda som många gånger är på tok för hög.

Trots dessa givna nackdelar som dagens arbetsliv medför, finns det otvivelaktigt också många fördelar med dess utformning. Klarar man av att dra fasta gränser för när man skall och inte skall ägna sig åt sitt arbete, är det självklart en fördel att själv kunna schemalägga och planera sitt arbete. Du får möjlighet till att nyttja din kreativitet, uppleva en känsla av frihet och självständighet, samtidigt som du upplever att ditt inflytande i företaget inte är helt ovidkommet. För många fungerar detta planupplägg som saknar tyglar otroligt bra. Det svåraste för människan själv handlar givetvis om att hitta den balans som krävs, för att kunna balansera upp både privatliv tillsammans med ett krävande arbete. Många av oss idag identifierar oss främst med vårt arbete. Det viktiga är att komma ihåg att den uppskattning du får genom att prestera felfritt som anställd, aldrig kan ersätta ditt personliga handlande. Detta eftersom de normer och värderingar du främjar i arbetstillfällen inte alltid stämmer överens med de du värdesätter som privatperson. Visserligen korsar ni för jämnan varandras territorium, men lyckas du skilja arbetsliv från privatliv kommer problematiken i att skilja dessa karaktärer åt inte längre att existera.

Låt din flexibilitet bli en personliga framgång!