ALLA GILLAR KLYSCHOR – HJULET SNURRAR MEN HAMSTERN ÄR DÖD (!)
Jämt och ständigt omringas vi av klyschor och av människor som står för användandet av dem, folk som bygger meningar på någonting de anser vara smart men som för andra är uppenbart och utnött. Dessa fraser är någonting jag kan tycka är självklara fastställanden och ofta ren blaj, men som ständigt konstateras i vår vardag i form av en klyscha och utan relevans i sitt sammanhang.
Ibland undrar jag om vissa föddes med en ärta till hjärna.
Överallt i samhället verkar klyschor vara något som relateras till ett visst tillstånd av uppenbarelse. Efter förmodade och otaliga försök till att lyckas uppfylla innehåll av en fras, och därmed lyckas eller misslyckas, verkar vara bidragande för att en uppenbarelse ska kunna ske, för att innehållet på förhand inte verkar kunna lösas med ren logik..(?) Jag menar uttryck som, ”Våga vara dig själv!” eller ”blondiner har roligare”..
- Jag undrar, vem var man innan man var sig själv och sedan när blev humor en del av din hårfärg? Hur kunde vissa klyschor undgå mening dessförinnan medan andra klyschor bidrar till att vilja ifrågasätta förstånd..?
Är användandet av klyschor en tro om att vidmaktha konsten att måla upp en bild av inblick för allmänheten men att i själva verket skapa renodlad ironi? ALLVARLIGT. Jag behöver väl inte påminna om att man inte ska äta gul snö?
