Rosanna & Ewelyn

I dagens samhälle har utbildning och nätverk en otroligt betydande och avgörande roll för vilket liv du kommer att leva. Det råder enorm konkurrens om de arbeten som finns tillgängliga idag, och du kan aldrig känna dig säker på din nuvarande position. Vidareutbildning, bildning och utbildning; vi sägs alla ha samma möjligheter, men förutsättningarna är det som skiljer oss människor åt.

Vi lever i ett demokratiskt samhälle. Vår nation styrs av politiker, men vi sägs ha rätten till att vara med och tycka till i viktiga frågor kring vårt lands framtid. Är det verkligen så det ligger till, eller har vi en makt-elit som styr och som samtidigt fått oss att tro att vi alla har möjlighet till att vara delaktiga när betydande beslut tas? Kanske är det så att vi har valt att förlita oss på våra representanter, och glömt bort att vi faktiskt kan dra nytta av vår delaktighet genom att engagera oss och tycka till.

Skolan är en av de mest demokratiserade enheter som existerar i dagens samhälle. Utbildningssystemet är under reformer regelstyrt uppbyggt och man kan tycka att det borde finnas minimalt med utrymme för egen tolkning i både undervisningsupplägg och vid betygssättning, men ändå skiljer sig undervisningsmetod, betygskriterier och lärarkår från skola till skola. De regler som gäller tycks alltså ändå inte vara enhetliga. Det tycks finnas spelrum för en skolas särskilda utformande. Likväl tycks skolans elever vara maktlösa i sin egen utbildningssituation. Det är inte du som elev som avgör vilken utbildningsmetod som lämpar sig bäst för dig, utan du får anpassa dig efter rådande regler. Vad händer då, om utbildningsmallen inte lämpar sig för din typ av lärande, utan för någon annan?  Bör inte utbildningen åter igen försöka individualiseras, eller är det rimligt att fortsätta följa den gällande utformningen av skolsystemet, trots att detta kan betyda död åt lärandet? Utan kommunikation mellan lärare och elev, så kan det vara svårt för en elev att finna engagemanget som leder till kunskap och lärande. Det är viktigt att finna mening i sitt lärande, för att inte riskera att samla på död kunskap som inte leder till någon nytta i ditt framtida liv. Eftersom samhället är under ständig utveckling, så kan det tyckas vara märkligt att utbildningsystemet sett ut som det gör nu under så lång tid.

Du som elev följer, utan något egentligt ifrågasättande, läroplaner, tider och övriga regler som förekommer i skolans miljö. Är vi demokratiskt uppfostrade till medgörliga individer som utan eftertanke följer regler, eller saknas styrkan i vår röst, för att vår åsikt i sakfråga ska tas på allvar och bli hörd?

Det skulle kunna vara så att vi litar blint på våra representanter och gärna tror att skolan ser ut som den gör, på grund av att den är utformad till allas fördel. Det är inte förrän du själv möter avgörande problem i din utbildningssituation som du tycks ifrågasätta skolans uppbyggnad. Stöter du själv inte på dessa problem är det svårt att se existerande brister, och i och med det så saknas grund till att vilja engagera sig i en debatt om önskad förändring. Varför förändra något som fungerar relativt bra? Alla kan väl inte få som de vill? Det är kanske i den sistnämnda frågan allting ligger. Hur utformar man ett skolsystem som fungerar för alla? Vi sägs alla ha samma möjligheter och du själv är orsaken till ditt eget lyckande och misslyckande. Samhället och den arbetsmarknad som finns i dag markerar individualiseringen och det egna ansvaret, men hur kan förpliktelser om lyckade studier ligga på dig själv som människa, om inte skolsystemet är uppbyggt för att se en individs särskilda behov? Det är motsägelsefullt, då du utan rätt verktyg sägs kunna bygga ditt lyckande.

De mål vi satt upp är att utbildning ska leda till ekonomisk tillväxt, men även till nytänkande. Eftersom arbetskonkurrensen idag är så otroligt hård, söker man som arbetsgivare en viss typ av människor. En arbetsgivare söker en anställd som får jobbet gjort och levererar, oavsett omständigheter. Då lämpar sig kanske inte de individer som för ljus mot de brister som finns i vårt skolsystem. Vi pratar om inkluderingsfrågan – att det finns personer med särskilda behov som kräver extra resurser, och kanske även en annan typ av utbildningsmetod än den som är allmänt förekommen idag. Kanske har vi en syn på att det är de människor som tar sig igenom skolan utan problem som är den typen av anställda vi söker – den som klarar av uppställda krav utan extra vägledning, förutsatt att de också är vid god hälsa och erhåller en omtyckbar personlighet. Skolsystemet idag skulle då på så vis kunna ses som ett ursållningssystem, för att kunna avgöra vilka som lämpar sig för arbetsmarknadens hårda arbetsmoral och inte.

Dessa drivande personer antas då ha förutsättningar till att uppfylla mål om ekonomisk tillväxt och förmodas ha det nytänkande sinnet vi söker, och det i sig skulle kunna leda till att vi som nation ställer oss i framkant, men vad händer då med resterande andel, de som inte tog sig genom skolan och därmed inte lämpar sig för högre studier, eller kanske inte ens ett arbete? Är det rätt att exkludera dem på grund av att vi vill främja eliten som tar vårt land framåt? Borde inte utbildning också handla om personlig utveckling, istället för bara främja arbetsmarknaden? Kanske är inte utbildningssystemet alls menat att främja de bästa, utan det kanske istället är en resursfråga. För att varje elev ska bli sedd krävs fler lärare, och fler lärare betyder större utgifter för skolorna. Pengar som inte finns. Det skulle i så fall betyda att dagens skola är en kompromiss. Har vi kanske gjort det bästa vi kan göra med de tillgångar vi faktiskt har. Det rådande skolsystemet tar ändå död på mångas lärande, just på grund av brist på resurser. Det finns säkerligen elever med stor potential, men det saknande intresset som aldrig lyckas väckas på grund av bristande läroverktyg hindrar eleven i fråga från att vidareutvecklas. Kanske kan också det vara en anledning till att skolor attraherar framtida elever med exempelvis en egen dator som premie, istället för att briljera med sin kompetenta lärarkår. Man är medveten om den aktuella situationen och hur unga vuxna väljer att prioritera. Saknar man intresse för skolan i sig, så är inte en lärares kompetens betydande. Skolans akademiska rykte är för en ung vuxen inte alltid helt relevant i den bemärkelsen. Då anser förmodligen eleven att en ny dator är en större gunst och för skolan är detta då en listig marknadsföringsmetod, om man inte med kritiska ögon genomskådar försäljningsknepet. Sen existerar även nystartade skolor som saknar rykte, och de tvingas då locka elever på detta sätt

Även här kan man skönja en brist i det utbildande systemet. Är det möjligt för en sextonåring att veta sin rätta plats i arbetslivet? Gör man ett felval genom att välja en utbildning som inte passar sin egen karaktär eller kompetens, och dessutom väljer en linje som heller inte ger dig högskolebehörighet, har du nästan redan där förlorat din chans till att uppnå framgång. Alla gymnasieutbildningar borde vara enhetliga i den bemärkelsen att alla ger dig högskolebehörighet, så att ett felval inte resulterar i så stora konsekvenser. För hur medveten ska man som sextonåring behöva vara? Det rådande systemet tvingar barn att planera sin framtid och samtidigt ta reda på information om vad som krävs, för att i framtiden vara anställningsbar. Allting handlar om medvetenhet. Att göra sig själv anställningsbar är en enorm kamp. Du tvingas ständigt att vara på framkant. Det kostar att ligga på latsidan, eftersom det finns få jobb och många intressanta konkurrenter. Du måste ständigt vara a jour, och vidareutbildning är ingen valfråga, utan ett krav för att du som anställd ska ha möjlighet till att behålla din position, då du alltid är ersättningsbar. Kunskap är något som handlar om ständig utveckling, och inga begrepp är konstanta. Du ska inte bara vara rätt man på rätt plats, utan också bäst man på rätt plats, och för att vara övertygande i din roll som framtida anställd är det viktigt att vara medveten om att presentera sig korrekt. Det handlar om att utveckla rätt kunskap och rätt identitet, och att presentera rätt egenskaper och vara den tillfället kräver. Din framtid och position beror på dig och den du vill vara, men kräver också att du blir tillgiven möjlighet och engagemang av din läromästare.

Är det inte lustigt hur människor hellre väljer att trängas på mindre och begränsade utrymmen istället för att ta del av offentlighetens fria ytor, enbart för att avskilja sig från de andra utanför? Att definiera sig med en plats och en minoritetsgrupp för att känna sig bättre och behövd och att via gestik och inträde smutta på drinken som säger vi äger dem. Många gånger har jag funderat över vad som är så fascinerande, och vad man tror ha med sig när man går hem?

Ett litet rep kan räcka som symbol för att positionera vem man är, och vilken grupp man tillhör. Är det inte en marginell och egentligen obetydlig skillnad vi använder som identifikation för att vara eller inte vara? Är inträdet eller utanförskapet till dessa stängda dörrar avgörande för om du är en very important person eller en obetydlig sådan?

Finns det någon bakomliggande grund till att i princip hela bloggsfären består av kvinnor? Detta hav av bloggar nischas mestadels och relateras ofta till skönhet, mode och yttre attribut. Kan det vara så att kvinnor ständigt är i behov av bekräftelse, för att vi någon gång ska känna att vi räcker till och för att vi ska bli accepterade i samhället vi lever i? Finns det ett omedvetet agerande grundat på ett bekräftelsebehov, men att detta handlande snarare leder till minskad självkänsla just för att vi måste mäta oss med alla de andra som framställs som mer exemplariska än oss själva? Kan det också vara så att killar tar avstånd och är passiva i förhållande till detta sätt att söka uppmärksamhet, och istället är de som väljer och vrakar bland existerande utbud, för att på så vis stilla sitt behov? Att inte finna försäkran genom att visa upp sig, utan istället gotta sig bland valmöjligheterna för att intyga sig själva om att de är vad de har haft. Erhar den manliga halvan av befolkningen till en större del drag av nutidens affärsmässiga karaktär, och objektifierar vi kvinnor oss själva i hopp om att bli köpta, eftersom vi hoppas på att vi är det senaste man borde ha?

Dagens fundering ägnas åt vad som egentligen är värt att satsa eller inte satsa på. Ju mer man offrar och delar med sig av sig själv ju mer kan man också förlora av den man är. Sätter man istället så lite som möjligt på spel innebär det därmed att om förlusten blir påtaglig så var den ändå inte så stor, men heller nästan ingenting vunnet vid vinst. Där uppstår paradoxen i det hela. Vad betyder egentligen mest; att vinna stort eller att förlora så lite som möjligt av sig själv?

På senare dagar har jag börjat inse hur samhället åtskiljer män från kvinnor och hur vi befinner oss i dessa positioner utan att ifrågasätta vad det innebär. Det råder ingen tvekan om att det finns en grundläggande norm i samhället som säger att mannen är utgångspunkten, och att kvinnan accepterar sin underordnade position tillräckligt mycket för att normen ska kvarstå. Skillnaden är inte mellan könen, utan inom oss individer. Ett annat liknande samhällsfenomen är frågan om sexualitet. Män gillar kvinnor, kvinnor gillar män, det är vår grundläggande syn på normalitet. Varför är det så, och hur hade vi alla heterosexuella känt om vi var dem som representerade det avvikande?

Vi lever i ett samhälle som utstakar gränser för vårt beteende och agerande, men vi får inte glömma bort att det är vi individer som konstruerar och rekonstruerar detta samhälle. Det är vi som bygger upp och skapar gränserna vi senare kommer att påverkas av och försöka leva upp till. Därför tycker jag att vi alla borde börja fundera på och ifrågasätta det ”normala” och förgivet tagna och förhålla oss kritiskt till varför saker är som de är. Hur ser samhället ut, och hur skulle det kunna tänkas vara?

När det kommer till vissa saker eller skeenden i livet så verkar det som att exit does not exist.
Jag tror att det handlar om att hitta någonting starkare och större som kan lappa över det som vart, istället för att fundera över hur man ska hitta sin väg ut. För varje gång och vid varje utförd tanke så bringar man mer energi och får det problemartade att växa. Genom att sluta tänka och lägga ner sina försök till att hitta solutioner blir man samtidigt öppen för det 'nya' runtomkring. Att börja vara mottaglig för det som väntar istället för att försjunka i grubbleri.

Jag drömmer mig tillbaka till livet utan gränser. Till alla oförutsägbara dagar som ständigt var redo att leverera när man så önskade. Där ingenting kändes reserverat utan där man alltid kunde slå sig fri. BCN, jag saknar dig.




Opium Mar.