Rosanna & Ewelyn

Något som innerligt stör mig är att vi människor allt för ofta gynnar samhällets avskum och tillsammans trycker ner de som faktiskt försöker göra rätt för sig själv, och andra. Det är ett faktum att det är lättare att konvertera till den onda sidan och därmed ha svansande brun-nosare i röven. Alla verkar göra allting för att få uppmärksamhet av de som skiter i dem istället för att tacka dem som vågar stå upp för sig själv och det som representerar det som är gott.  Ensam är stark men också plågad av samhället vi lever i. Sanningar är ärliga men sällan uppskattade. För att enkelt exemplifiera de eldsjälar som ställer upp i vittnesmål och får stå ut med större börda efter rättegång än vad den åtalade kommer att dömas till.

Det är vidrigt att se hur en illojal människa blir slickad i röven medan de människor som skulle offra allting för någon annan per automatik blir placerad i skiten. Koncist uttryckt.

Jag tror att förändring är essensen i livet och att vi måste våga överge den vi är för att komma att bli någon vi skulle kunna vara. Det går inte att upprepa samma mönster och hoppas på nya resultat, utan förändringens förekomst står i förhållande till ny tankestruktur och nya tillvägagångssätt. Detta går att relatera till avund. Konflikter och dålig sämja uppstår inte sällan i relation till andras lycka och framgång, de har och/eller är någonting vi själva vill ta del av. Observera istället andras lycka och ta lärdom av den, då kan du faktiskt inspireras och tillämpa möjliga knep i egen vardag istället för att bli grön av avund och skapa självförvållad misär.

Vill vi någonting handlar det om att göra det, och inte fastna vid att enbart tänka tanken och att tro att resultatet kommer av sig själv. Vill du bli tränad? Träna. Vill du åka bort? Res. Önskar du någon speciell? Berätta. Visst låter det bagatellartat? Kanske är det just vad det också är..

Det går onekligen att lyckas med allt och varje gång i livet, men har vi försökt så finns det i alla fall en chans till goda framsteg, om inte så kan vi lämna det gamla bakom oss och gå vidare till nya förändrade villkor istället för att stå och trampa på ruta ett. Jag pratar om möjligheter där det enda hindret är vi själva.

För att citera Einstein:

Jämt och ständigt omringas vi av klyschor och av människor som står för användandet av dem, folk som bygger meningar på någonting de anser vara smart men som för andra är uppenbart och utnött. Dessa fraser är någonting jag kan tycka är självklara fastställanden och ofta ren blaj, men som ständigt konstateras i vår vardag i form av en klyscha och utan relevans i sitt sammanhang.

Ibland undrar jag om vissa föddes med en ärta till hjärna.

Överallt i samhället verkar klyschor vara något som relateras till ett visst tillstånd av uppenbarelse. Efter förmodade och otaliga försök till att lyckas uppfylla innehåll av en fras, och därmed lyckas eller misslyckas, verkar vara bidragande för att en uppenbarelse ska kunna ske, för att innehållet på förhand inte verkar kunna lösas med ren logik..(?) Jag menar uttryck som, ”Våga vara dig själv!” eller ”blondiner har roligare”..

-          Jag undrar, vem var man innan man var sig själv och sedan när blev humor en del av din hårfärg? Hur kunde vissa klyschor undgå mening dessförinnan medan andra klyschor bidrar till att vilja ifrågasätta förstånd..?

Är användandet av klyschor en tro om att vidmaktha konsten att måla upp en bild av inblick för allmänheten men att i själva verket skapa renodlad ironi? ALLVARLIGT. Jag behöver väl inte påminna om att man inte ska äta gul snö?

I den stora mängd, av alla själar, tycks det finnas enbart en som förstår. En som är som mig och samtidigt som ingen annan. Att vara ingen annan kan ibland för någon, vara precis allting. Detta allt kan vara en känsla tillhörande denna någon, men förhoppningsvis är det istället någonting som är delat på två. Kanske kan det vara så, att dessa två representerar dig, och mig.