Rosanna & Ewelyn

Så fort jag talar från hjärtat vill jag vid senare tidpunkt äta upp mina ord. Är sanningen verkligen så främmande och så undertryckt? Jag förstår inte varför en lätt rodnad sakta smyger sig på. Varför ska vi behöva skämmas för dem vi egentligen är? Våra känslor tillhör oss och är en del av vårt jag. Förnekar vi det vi känner så avvisar vi oss själva, från vår omgivning men framförallt från vårt själv.

Det är få människor som är villiga att bemöta och ta emot en annan människas känslor, men vi alla söker ständigt acceptans. Skulle vi sluta reglera oss själva och alltid agera utifrån hur vi känner så skulle andra våga bemöta oss likartat. Allting känns så förtryckt, allting som är känns numer som ett spel för galleriet.



Verkligheten är allt annat än det objektivt synbara.