Rosanna & Ewelyn

Någonting jag ständigt får höra är – Hon är konstig. – Han är konstig. – Du är konstig. Jag undrar vad definitionen för vad konstig egentligen är? Många gånger, om inte de flesta gångerna används konstig som synonym till annorlunda. När jag hör ordet konstig får jag direkta associationer till någonting negativt. Det känns som att så fort någonting eller någon är svår att förstå så är denne konstig. Jag tror att det konstiga, eller med andra ord det obekanta bara är något som är annorlunda från en själv. Varför måste vi stämpla andra som någonting konstigt istället för att bara låta denne vara sig själv? Varför är vi ständigt rädda för det som inte är som vi? För att vi tycker att vi är bättre än de som egentligen vågar vara den hon/han är utan att bry sig om vad andra tycker? Vi tenderar att alltid utgå från oss själva, och det innebär även att du kan uppfattas som konstig i någon annans värld. Det normativa vinner en godkännande stämpel för klassifikationen normalitet, men tänk på att alla inte strävar efter att vara normal – det finns många som inte bryr sig om andras godkännande och som nöjer sig med att bara vara som de är.

”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är en utnött fras som tydligt påvisar att många tror att andra vill vara/är som dem. Tänk om och tänk rätt! – Behandla andra som de själva vill bli behandlade.

 

Många åker till USA för att leva den Amerikanska drömmen, vilket även för många inkluderar en önskan om att få stanna. Jag kom hit och lärde mig om landets sociala problem och orättvisor, och jag är glad över att få ta med mig den kunskapen hem i bagaget, det kommer överlägset väga tyngst av allting jag kommer att ha med mig tillbaka till Sverige. För att inte låta allt för pessimistisk måste jag hylla vardagslivet jag haft möjlighet till att få uppleva i USA. Min tid har minst sagt vart surrealistiskt bra. Men, för att återgå till poängen. Det är numer ett faktum att det finns en anledning till varför just jag är här och varför så många andra inte tilldelas den möjligheten, och det är även här de sociala aspekterna angående orättvisa träder in.

För att göra det enkelt influeras det Amerikanska samhället av en maktanda vilken positionerar människor rätt och slätt under två befintliga och uppenbara kategorier, rika och fattiga. Att ha – är i detta land samma som att vara. Jag skulle vilja påstå att lycka är ett tillstånd som inte går att köpa och som bara existerar i varandets livsform. Eftersom ”mänsklig och grundläggande utgångspunkt” i detta samhälle inte är något som går att ta för givet utan bör istället ses som någonting som du måste plocka ut i vinst, en så fint kallad premie. Min kontenta är alltså att det går att köpa sig till en möjlighet som i sin tur kan ge upphov till lycka.  Därmed går det att köpa vad vi svenskar kallar för en ”levnadsstandard”. Vad jag försöker poängtera är att det finns så många missgynnande förhållanden som jag ganska starkt antar att ingen vill leva i, och tycker minst sagt att det är tragiskt att samhällets exkluderingsfråga är någonting som de flesta i det Amerikanska samhället föds in i, och som dessutom är ett tillstånd som är svårföränderligt.

Att USA är ett land som styrs av en maktelit är någonting jag har vart väl medveten om. Efter att ha granskat landets statistik ytterligare och fått den Amerikanska råa sanningen presenterad för mig, utan några som helst försköningar eller förvrängningar vill jag näst intill påstå att jag dessförinnan vart aningen naiv. Jag, som många andra har blundat för sanningar som jag inte velat tro på, och jag antar att jag gjort detta för att kunna må bra själv. För att tydligare illustera vad jag pratar om så finns det 1.4 billioner människor världen över som idag förväntas livnära sig på $1.25 per dag, bäbisar som föds för att dumpas i soptunnor och ett överkonsumtionsbeteende hos utvalda som är på bekostnad av andra mänskliga individer, som dessutom verkar kategoriseras som någonting som saknar värde.

Jag menar inte på något vis att jag är bättre än dig utan jag vill bevisa för oss alla vad det är för värld vi lever i och ber därför dig, och även mig själv att tänka efter vad vi prioriterar i livet. Att vara kritisk är någonting annat jag uppmanar dig till, för den mediala sanningen vi introduseras för är en konstruktion för att gynna makthavarnas behov och som även oftast är en uppbyggnad producerad av dem själva. Så, fråga dig själv ärligt vad du behöver för att må bra och även hur du skulle kunna ge detta till andra? Den preferensen du vill ge dig själv, bör även inkludera din medmänniska. För visst är det så att du skulle förvänta dig stöd av din omgivning om du själv skulle befinna dig där dina behov var åtsidosatta?

– Du kan inte förändra världen, inte heller jag. Men, tillsammans kan vi åtminstone försöka.