Efter regn kommer solsken.
Du berörde min själ, väckte mitt hjärta till liv. Tillförde mitt liv en glädje jag aldrig tidigare upplevt och visade mig något jag inte trodde fanns. Tillsammans promenerade vi på moln och strödde glitter längst vägarna vi vandrade. Människor omkring såg på oss som rena magin. Vi var bekymmerlösa när vi var förenade, vi var lyckliga, det var vi. Vi var två men kände oss enhetliga.
Sista gången jag kysste dina läppar visste jag var sista gången som jag skulle förknippa mig med dig. Vi skulle inte längre vara förenade, inte längre vara enhetliga.
Numer skulle vi vara separata enheter som skulle försöka leva individuellt och inte längre intimt. Ett avstånd som länge vart obefintligt skulle vi försöka förvandla till kilometerlångt. Vi skulle ta ett farväl som var menat att vara för evigt, i hopp om att kunna ses men att inte längre samhöra.
Allting du tillförde mitt liv kunde jag på sekunder förvandla till det motsatta. Det oönskade skeendet i livet var på väg. Perioden man utan tvekan vill ha passerad, något man vill ska vara förbi men samtidigt måste genomgå för att nå det bättre. Mångt och mycket var plågsamt, men jag kan säga att vi lyckades. Vi tog oss förbi.
