pic
Bild: R.L
En ny era
Allting kommer någon gång kännas förbi. Det kommer liksom alltid finnas där, men det är inte längre nu. Allting har sin tid, sin årstid eller sin storhetstid, men även någonting storlaget kan falna och kännas blasé.
Det finns alltid tid för det nya. Det kommer faktiskt alltid ligga där och vänta på rätt tillfälle. Så, med andra ord kan man säga att det nästan aldrig är för sent. Du gör ju dina val utifrån det du själv tycker verkar bäst. Du väljer alltid det du tycker verkar vara förnuftigast. Det är ju så det är.
Nej, allting har sin tid och sin plats och det är du som drar i spakarna till denna jättekarusell. Det är du som väljer när saker och ting falnar, och det är du som bestämmer när det är tid för någongting nytt. Det är du som känner när du tröttnat, och det är du som känner om det är läge att trycka på startknappen eller när det känns mer passande att trycka på stopp.
-
Som fallet guld bredde sig stranden ut längs Poseidons uråldriga rike. Som korn av lycka låg stranden intill havet. Stilla, men på en och samma gång; fullt utav liv.
Skridande närmade hon sig sitt förflutna, det förgångna, sin framtid och sitt nu. Svärmande längs en väg utav hopp och längtan andades hon in livet. Likväl sökte hon efter kärnpunkten i hennes dröm - han som fått henne att vilja slå sig fri, lämna allt som varit tryggt, riskfritt och stabilt. Vankandes ned längs stranden uppdagade hon värmen som kan fylla ett hjärta när man är kär. Där stod han.
Ljudlösa toner spelades i en intagande melodi, för bara de två. Vackrare tonverk hade hon aldrig hört, och med ens önskade hon att hon kunde dela med sig av dessa ljudlösa viskningar till hela världens besättning.
Hon närmade sig honom, men stannade en bit innan hon skulle ha varit framme.
Hon behövde samla till sig mod. Hon visste inte hur hon skulle bemöta honom igen. Hur skulle han bemöta henne? Ville hon verkligen veta? Hon bestämde sig för att stanna där hon var. Han skulle få bemöta henne.
Min stad, din stad, någons, allas.
Ett liv här utanför, en stad i rörelse. Oförutsägbart och tilltalande. Jag vet inte var någon ska, men jag vet att de alla är på väg. Fascinerande. Magiskt. En stad, tusentals livsöden. 
-
- Du kliver tillbaka dit där du från början stod, men det känns allt annat än behagligt och bekvämt - du tittar ju mot stjärnorna.
- Ett steg uppåt, och du känner att du aldrig kan stå kvar på denna plats en längre tid - du har ju fått smaka på det som finns ovanför och det smakade mycket, mycket bra.
Du vill alltid ha mer.
-
Det är inte längre någon som strävar efter att identifiera sig med situationer, befinner sig i nuet, eller är där och då. Att uppleva, känna och ta vara på har kommit att utbytas mot att dokumentera, uppvisa och bekräftas. Vi vill ha, förvärva och ta död på det existentiella istället för att infinna oss och vara påtaglig för att känna. Vi införlivar inte längre långvarig glädje till oss själva, utan vi söker maximal njutning som frambringar dess kontrast; besvikelse. Det handlar inte längre om eget välmående, utan uppvisad lycka, en fasad. Enbart den upprätthållna auktoriteten, inte ett berikat inre.
Inspiratör: Erich Fromm, -Att ha eller att vara?
Min själs längtan
Mörkret viskar; det är afton
Ska vi strö guld över horisonten
och vara himmelens ljusare stjärnor,
du och jag, i natt?
Passionens inledelse
Tafatt stryker jag handen över din varma kropp
Livet rodnar och kastar glödande klot
över nattens svarta duk
För att erinra alla minnen vi aldrig haft
När solen och morgondagen vaknar är himmelen bara blå
Vad är vad?
Bild; R.L
Konsten att sätta ihop ord till meningar, betydande eller obetydande.
Bild;google
Today's reality
Dagens målsättning och strävan är enligt mig helt absurd. Vi bortser från det som betyder något för att istället sträva efter något vi vill tro har betydelse. Maktlystenhet i all ära. Att inte längre ge frihet för individen, utan att istället börja individualisera, privatisera och öka vår samhällspositionering. Det känns som att vår strävan idag är baserad på andras inflytande, inte vår egna vilja.
Även att visa känslor kan göra liknelse med något som kommit att bli tabubelagt. Vi alla känner, men ingen låtsas som. Någons förnedring är en annan människas guldgruva. Manipulation, utnyttjande och att vara känslolös är samtidens vardagsmat. Ju fler du backstabbar, ju högre upp på prispallen du hamnar.
Det är vi som skapar kontrasten.
Bild; google
Fantasía o realidad
Mjuka och omsorgsfulla rörelser med alldeles säregen mönsterbildning. Vibrationframkallning likt extas. Fyra ögon som möts och drunknar i varann. Alla ord är mättade, de behövs inte för känslan har övertaget och säger allt. Du omsluts, äts upp och försvinner in i all härlighet. Omtumlande, ihärdigt. Bortom all verklighet där det finns något mer, något förbjudet, något sant. Två motpoler möts, skapar andrum för en. Trollbindande men nästlande farligt. Omslutande. Varsamt. En befintlig interaktion med inga tecken på avslut.
Bild;google
A song for the outcast -B.B
-- Att danskarna numer har möjlighet att välja mellan att ta bort ett barn med downs syndrom eller att föda det är det allra senaste. -Bra, anser vissa. Men är inte det samma sak som att härleda framtiden mot perfektion, att utrota en "ras" eller snarare en säregen egenskap? Att välja att leva ett så problemfritt liv som möjligt, är det etniskt rätt? Ett steg i fel riktning kan skapa större framtida problem. Vad efter down syndrom kommer klassificeras som avvikande och som en inkorrekt levnadsstandrad? Att välja, eller att stödja frågan är detsamma som att se ner på dem utav sorten, att påvisa och att indirekt säga att dem har ett mindervärde. Att skapa klasskillnad mellan fint och fult, jobbigt vs problemfritt. Vi lever redan i ett komplext samhälle, varför göra det värre än vad det redan är?
