Rosanna & Ewelyn

Det känns som jag åkt denna karusell allt för länge nu. Jag börjar bli illamående och känner att det är dags att kliva av. Hitta någon ny, någon med fart eller någon där jag bara kan sätta mig och komma till ro. Jag har ledsnat på allting som bara går runt och runt. Varför välja att åka samma karusell när det finns flertalet andra som jag ännu inte har testat?

Idag är allt annat än ett rop på hjälp. Dagen är ett steg närmre min framtid, min målsättning och förmodligen min dröm, men idag är också nu. Just idag tänker jag fånga dagen. Tänker du?

Människor grundar inte längre sitt agerande på den egna viljan, utan följer gruppens ström av handling. Är du tillhörande ett umgänge så förväntas du agera tillsammans med övriga medlemmar, för att ni alla ingår koncernen av en anledning. Varje individ väntas representera gruppens centrala kännetecken. Är en, så är alla. Och om du inte är, kommer du snart att bli, eller fortast möjligt avvisas till en helt annan kategori. Ingen vill, men alla tvingas till att vara på låtsas. Samtliga lever i en sluten grupp av förtryck, där du slutligen andas och vidarespråkar det du från början hade svårt att ta in. Att delta i ett socialt spel där du går in med ditt själv som insats, går förlorad och tillsammans med övriga i ditt parti bildar ett nytt sammansvetsat jag.

 Att vara någon i ensamhet, men att gå förlorad i grupp.

- Det är inte hur begåvad du är, utan i vilken utsträckning du tror på dig själv som är avgörande. Den grad du tror på dig själv, är den förmågan du förmedlar för andra att du har. Jag vet att det finns miljontals människor som är mer talangfulla än de som sitter på de högsta positionerna, men de som sitter där har kommit dit av en anledning. Av anledningen att de övertygat någon om att de kan klara av någonting, och även om de inte vet hur de ska lyckas, så vet de i alla fall att det kommer ta sig dit.

Använd din förmåga till det du faktiskt kan göra av den. Det kommer alltid finnas någon som är mer begåvad, intelligent eller entusiastiskt, men det handlar om att inte låta dig hindras, utan istället sporras. Motivera dig själv, och motiveras av andra. Allting du tror att du kommer att klara av, kommer så småningom att inträffa.

En talang är värdefull, men tron på sig själv är avgörande.

Att älska och samtidigt bli älskad. Bry sig om, i samma ögonblick som man blir omhändertagen. Göra någon annan tillfreds och i samma stund befinna sig i en njutningsfas. Göra någon glad och på samma gång känna glädje. Attrahera vid samma tillfälle som du attraheras. Ge någon förtroende och känna tillit. Att ta för sig och dela med sig.

Att vara lyckliga tillsammans.

Man ska akta sig för att vara högljudd, men också för att vara lågmäld.

Säg inte att du tjänar mycket, och absolut inte att du har det knapert.

Tyck inte att du själv ser bra ut, men akta dig för att betraktas som ful.

Berätta inte för någon att du är smart, håll tyst så du inte verkar trög.

Hur du än är, så kommer du aldrig betraktas som lagom.

När blev den cybernetiska världen den enda verkligheten? Det är enbart på Facebook aktiviten flödar, det som händer där, tycks vara allt som är. Checka in, checka ut. - Går människor inte längre ut? Taggad här, och taggad där. Plötsligt blev sanningen ett besvär. Alla verkar ha så roligt, och allting tycks vara så underhållande. Så roande att alla måste avbryta för att uppdatera, eftersom att det som inte dokumenteras har ju aldrig hänt.. Vad skulle hända om man istället berättade och folk tog det som ett skämt? Ja, det verkar vara dagens bekymmer. Det är över internet den dagliga skrytar-tävligen äger rum, och ingen framställs som annat än dum.

Sluta uppdatera om ditt liv, för ingen är intresserad av att veta. Skaffa istället ett, så kanske någon vill dela det med dig.

Vad är egentligen värst… att leva ett liv som wannabe rich eller att ständigt leva i ett champagneregn utan att själv investera i en enda droppe? Att ta del av andras tillgångar, men att inte bry sig alls om personerna i fråga. Att tycka om någon för vad den har, istället för att värdesätta personen för den, den egentligen är.

Du väljer istället att fiska p.g.a. egen vinning, men skulle aldrig ge något i gengäld. Inte en endaste krona. Du har valt att leva egocentriskt och offrar gärna en vän om så behövs. Allt för att göra sig av med potentiell konkurrens. Det verkar vara rätt enkelt att sätta ett pris på sig själv, och då även att sälja sig billigt för att få delta vid gräddans topp-klassade evenemang. Har man inte utseendemässigt vad som krävs, så får man se till att börja agera, eller förlåt, jag menade madrassera. Trots detta är du för en annan inget mer än bara slit och släng - en gång använd och förevigt förbrukad.

Jag förmodar att majoriteten inte är obotligt törstiga eller ständigt känner sexuellfrustration, utan jag tippar på att det finns en helt annan agenda. Det måste vara bekräftelse som står på menyn. Ingenting är härligt, ärligt eller givande, utan endast smutsigt och opassligt tänkt. Du vill känna sig större än den du är just nu. Sorgligt nog återvänder du ständigt eftersom du vill ha mer, men du känner dig aldrig tillräckligt stor eller nöjd.

Mycket investerat, men ingenting vunnet. Allt du gav bort är för alltid försvunnet.

Vad vet jag, men vore det inte dags att se sig omkring här i världen, och ägna sig åt sådant som får dig att må bra? Vad är för dig betydelsefullt och viktigt här i livet? Kanske är det något värt att tänka på.

Det är fredag – det är fest. Det är ny tävling om vem som vaskar mest. Jag är nykter, måste skramla, jag håller på att spara som alla andra. Låtsas som att konceptet är för billigt, att det inte finns något att ha, fast det egentligen är jag som inte mår nå bra. Cash flowet är slut, och jag hittar inte min väg ut.

Allt jag kan är att steka brudar till höger och vänster, men egentligen är det jag som leker med alla mina känslor. Jag tror jag är en pimp, men jag plockar enbart andras fimp. – Jag gittar, jag drar hem! Sanningen är att jag är skyldig killen som kom femtio spänn.  

Lite rikare. Lite bättre.

Jag lever livet som kostar max. Jag dricker champagne och min skjorta klassas som värdefull. Jag vill gärna skylta med att jag lever som du inte har råd. Jag är bättre än dig.

Plånboken är ständigt tom och i behov utav kapital. Champagnen är dyr och min skjorta är det dyraste jag har.  Jag vill skyla över att jag egentligen inte har råd. Jag är på låtsas.

Jag har skaffat mig en identitet i form av en flådig etikett. Den jag vill att du ska tro att jag är, är någon som inte finns. Jag är någon annan, men jag vågar inte visa vem.  


Jag steker vidare och låtsas för både er och för mig.

_______

- Märket på min skjorta säger ingenting om hur rik jag är, utan påvisar snarare hur skillad jag är i broderi.
- Jag vaskar den dyraste champagnen på lördagen, men livnär mig på nudlar resten av månaden.
- Jag ger illusionen av att jag har kul, men egentligen saknar jag ett vettigt liv.
- Jag lockar till mig brudar med helrör, men de är enbart törstiga och inte sugna på mig.
- Jag drar en lina och låtsas vara cool, men jag vill bara fly undan min verkliga situation.
- Jag checkar in. Jag vill visa alla var jag är, men är jag verkligen där?
- Mitt hår är glansigt, bakåtskickat och flott. Tycker jag att det är snyggt, eller är det ett misslyckat försök till att dölja att jag inte har råd med schampoo?

Tack och hej, stekare - ja, det kan ni kalla mig.

Vem är du? Var är du och när är du här?
När blir det vi?

Dagligen undrar jag var samhället är på väg, än mer tänker jag på vilka framtida samhällsideal som kommer att eftersträvas. Var och varannan människa är numer konstlad och tillgjord. När blev det ute med att infinna sig naturlig? Något jag inte förstår, och aldrig kommer att förstå är; hur kan man tillmötesgå och glädjas av en komplimang man får för något som inte är tillhörande en själv? Varför göra något mot naturen för att finna bekräftelse från andra när det egentligen handlar om att börja acceptera sig själv, och sitt tillhörande utseende.

Vad jag vet, är att iallafall jag inte skulle kunna ta emot smicker för något artificiellt och oäkta. Jag skulle se på det som något självexisterande och separat från mitt själv. Hur mycket man än vill att någonting ska tillhöra en själv så kommer det aldrig bli ens jag. Betrakta det du har med en godkännande blick, istället för att låta andras ögon säga ja eller nej.

Det jag vill komma fram till är, börjar du älska den du är, har andra lättare för att göra samma sak.

Har du någon gång förlorat någon för dig betydelsefull, någon du hållit kär och fortfarande tänker på? Jag skapar fortfarande inre representationer om denna för mig betydelsefulla person, om någon som för mig är saknad och inte längre finns till så som den brukade. Någon som för länge sedan slutade existera i person men som fortfarande finns kvar med kontinuitet från okänd plats. Att behålla känslan av närheten men att släppa taget vid dens synliga existens och närvaro. Återigen är det subjektiviteten som talar, som är representativ och trovärdig. Känslorna kommer aldrig sluta leva sitt egna liv, och kommer aldrig bli reglerbara. Bara accepterade, eller inte.

En ständig andfåddhet, ett tryck över bröstet och ett par tunga andetag senare. Så det känns att vara utmattad utan ansträngning, att vakna trött när man logiskt sätt istället bör vara utvilad. En kronisk orklöshet och en rädsla för det ovissa. Ett bristande engagemang och ett par blanka ögon som inte orkar mycket mer. Då undrar man, vad är fel?

Jag drömmer och seglar bort från all realitet. Mina fantasier är verkliga, dem innehåller någonting. Det är ingen fiktion som består utav abstrakta begrepp och utgör en saga, utan det är något som avspeglar en subjektiv verklighet där känslorna är det som tillför det som kallas för liv.

Det verkar som att jag sitter kvar i ett sista kapitel som jag valt att förälska mig i.

Jag tycker om att utöka mitt kunskapande och använda mitt självstuderande engagemang. Det ger mig lärdom för livet och tar mig framåt i min utvecklingsprocess. Dörrar kommer sakta öppnas och det är enbart jag som ser till att styra mina steg rakt in. Jag vet att jag kommer att befinna mig i en situation som ger mig en känsla av välbehag, jag kommer se till att sitta på rätt position. Personlig lycka och framgång är det som ger mig motivation till att fullfölja det jag gör, det jag skapar för mig själv. Jag äger nyckeln till min frihet och jag kommer se till att använda den väl.

Just idag vill jag sitta i villan uppe på fjället och se ut över landskapet. Inomhus där ingen kyla eller ondhet tränger in. Där enbart värme och trygghet cirkulerar, där kärleken är bebodd. En helt annan miljö, en mycket ordinär atmosfär. Omgivningen är vacker, huset är magiskt och dess ägare bättre än så.

Min talförmåga och tankeprocess har inget vidare samspel. Jag spottar ord men tankarna läggs åt sidan. I samma sekund som orden lämnar min mun biter jag mig i läppen och undrar vad som precis hände. Tankarna plågar mig efteråt istället för att finnas tillgängliga när dem efterfrågas. Jag förstår inte vad som händer, jag förstår verkligen inte vad jag gör. Jag har gått miste om förmågan att marknadsföra mig socialt och förmedlar en förvrängd bild utav det jag står för, den jag i själva verket är. Jag anser mig själv inte vara representativ för mina egna värderingar och är inte heller något optimalt ideal.

En person, två personligheter. En auktoritär och en verklig.

För var dag som går, faller blad efter blad. Ju mer som avlägsnas, desto mer som falnar. Denna blomstrande tid som en gång var har sedan länge passerat. Det lilla som nu finns kvar är ett stycke utav en vissen blomma som förlorat all sin skönhet och all sin charm. Det som saknas och inte på länge blivit tillfört är rikligt med livnäring och ett omsorgsfullt omhändertagande.

Jag tror jag begick ett misstag när jag bestämde mig för att stanna för det jag har, när det jag har inte stannar för mitt jag. Hur kan någonting kallas för att göra ett trygghetsval när det inte här finns någon trygghet kvar? Jag trodde jag var nöjd och tillfreds, jag börjar nu inse att jag är kvävd och bara har svårt att ta mig ur. En distans till allting som var hade vart som rena medicinen, det hade vart som att få ny och frisk luft. Varför förmultna i väntan på att andra ska se på mig så som jag ser på dem, när jag istället kan släppa det förgångna och ta på mig ett par nya mer välpassande skor?

Jag har stått och trampat på samma ställe allt för länge nu. Jag behöver komma till nytt grönt gräs, inte bara för att grönskan där gror utan även för att spänningen växer och finns till liv.

För varje dag som går, så förstår du dig själv lite bättre. Du samlar ständigt in data och försöker få fram någon form av helhetsbild.

Genom ett utifrånperspektiv kan man se exakt vem du är. Man har all hård fakta man behöver för att tala om vem du avspeglar just nu. Kanske har du lite under genomsnittlig intelligens, är socialt handikappad på grund av din hårda uppväxt och din hårfärg, ja, den är mörkbrun pga de genetiska arvsanlag som ligger dig närmast. Det är så det är.

Inifrånperspektivet säger ngt helt annat. Just nu känner du dig aningen förvirrad. Du känner dig starkare än igår, men allting är inte så som du skulle vilja att det var. Du mår dåligt över att du inte är lika talförd som alla andra och önskar att du hade det lättare i skolan. Du grubblar mycket över just allt detta, och du känner dig inte fullständigt bekväm. Du försöker gilla läget, men det är inte alla gånger så väldigt lätt.

Många dagar passerar. Du hinner samla på dig erfarenheter och du är inte den du var igår.

Den hårda faktan är fortfarande tydlig. Du är kanske inte den samme som förr, men all information om dig går lätt att tyda och förstå - likt innehållsförteckningen till en påse kanelgifflar.

På insidan känns det i dagsläget lugnare. Du har insett många av dina brister och har lärt dig hur du ska hantera dem. De får dig inte längre att lida. Du har funnit en form av acceptans. Du kan ju liksom bara vara den du är.


Jag tror att meningen med livet är att du ska lära dig vem du är. Du ska lära känna dig själv och du ska lära dig tycka om den du är. Och om du når dit, så borde det inte vara så svårt att hitta någon annan som också gillar dig, din närvaro och din person. Det känns viktigt att omges av vänner. Du vill tycka om dem, och de vill tycka om dig.

Hitta dig själv, och du hittar resten på vägen.

Min vän är hon som står utanför min dörr även då jag inte väntar besök. Hon är den som märker att jag mår dåligt när jag själv står omedveten. Hon är personen som drar mig ut på äventyr fast jag trodde att jag inte ville träffa människor. Hon är den som håller det andra handtaget utav påsen när jag handlat. Hon är den som lyfter på luren när jag ringer, och ringer tillbaka. Hon har vunnit min tillit och gett mig förtroende i åtgärd. Hon är vännen som uppvaktade min födelsedag och gjorde min dag. Hon är vännen, hon är du.

Tack bästa A.

Att se på mig är som att befinna sig på en plats som är vindstilla. Om du gör ett utbyte och istället är den jag är, kommer lugnet utbytas mot storm. Det är nu oväder, värre än orkan. Lamporna har slocknat och det råder total kortslutning. Liknande reaktion har aldrig skådats och hoppet är lika bortblåst som resterande. Paniken är här och har en övertagande roll. Allting verkar förbli. Miljoner saker som måste hanteras men ingenting som är under kontroll.

Mitt i denna yviga vind försöker jag hålla hatten min kvar.

Du berörde min själ, väckte mitt hjärta till liv. Tillförde mitt liv en glädje jag aldrig tidigare upplevt och visade mig något jag inte trodde fanns. Tillsammans promenerade vi på moln och strödde glitter längst vägarna vi vandrade. Människor omkring såg på oss som rena magin. Vi var bekymmerlösa när vi var förenade, vi var lyckliga, det var vi. Vi var två men kände oss enhetliga.

Sista gången jag kysste dina läppar visste jag var sista gången som jag skulle förknippa mig med dig. Vi skulle inte längre vara förenade, inte längre vara enhetliga.

Numer skulle vi vara separata enheter som skulle försöka leva individuellt och inte längre intimt. Ett avstånd som länge vart obefintligt skulle vi försöka förvandla till kilometerlångt. Vi skulle ta ett farväl som var menat att vara för evigt, i hopp om att kunna ses men att inte längre samhöra.

Allting du tillförde mitt liv kunde jag på sekunder förvandla till det motsatta. Det oönskade skeendet i livet var på väg. Perioden man utan tvekan vill ha passerad, något man vill ska vara förbi men samtidigt måste genomgå för att nå det bättre. Mångt och mycket var plågsamt, men jag kan säga att vi lyckades. Vi tog oss förbi.

Jag har många gånger upplevt och undrat hur det kommer sig att uppskattning visar sig tydligare för dem som trånar efter det.  Också har jag undrat varför man behagar dem som åtrår sig något men att man förbiser och visar inte samma ansträngning gentemot dem som kanske i själva verket förtjänar det mest. Mycket vill ha mer konceptet verkar utgöra större betydelse än innebörden utav att ge och ta, som det så fint heter.

Livet verkar sakna all sin karma.

De människor som är tillfreds ställs i skuggan av dem som ständigt söker uppskattning. Bara för att man väljer att stå decentraliserad blir man per automatik helt utan strålkastarljus. Planeten verkar enbart ha plats för en sort människor, och aldrig är det utav den goda sorten.

Dagen jag kom till, dagen då jag tillfördes jorden. Kvällen kommer vara stjärnklar, inte himmelen utan omgivningen. Jag kommer att omringas av mina käraste vänner, och jag har alltid trott på kvalitet före kvantitet.