Rosanna & Ewelyn

 

Människan har alltid varit som sådan att han tyr sig till sina egna. Han vill känna tillhörighet till någon form av grupp, och därför också uppleva att han erhåller den acceptans som krävs för att få ingå i uttalad enhet. Förr kämpade man för att uppfylla de krav som familjen satt upp som mål för att samverka som en lyckad individ. Din far och mor var överhuvudena du inte ville trotsa. Du höll dig till din klass och ditt stånd, men strävan efter att vara någonting mer än att bara vara du fanns alltid som en pil i rätt riktning, även om det var godtaget att du arbetade och samverkade där du hörde hemma.

Åtminstone har den västerländska människan alltid försökt uppfylla kravet om att vara en bättre individ, och en bättre individ har för oss alltid inneburit att vara någon alla andra avundas. Det betyder med största sannorlikhet också att du bör vara en individ som lyckats (och allt vad det innebär) och denna framgång betyder med allra största möjlighet pengar, eftersom pengar kan generera sådant som gemeneman inte kan erhålla i affektionsvärde. Din person bör därför förknippas med det du kan generera i bruksvärde.

Normen för människan har alltid varit framgång. Är det därför vårt samhälle idag så gärna efterfrågar schablonbilder av vad som anses svara en lyckad människa? Dagens samhälle efterlyser människor med en bred umgängeskrets, en partner och en lyckad karriär. Det betyder att vi efterfrågar människor som är sociala, kärleksfulla, motiverade och handlingskraftiga. Utöver det personella ser vi gärna att personen i fråga också har ett godtyckligt yttre. Vilket i många fall är kriterium nummer ett. Egenskaper som lojalitet och egenmäktig säregenhet tycks ha hamnat långt ned på listan för önskvärda personlighetsdrag, vilket kan anses en smula besynnerligt. Lojalitet som en gång värdesattes väldigt högt har fallit till en botten. Detta eftersom vi förr samverkade i grupp, men idag lever i ett individualistiskt samhälle och individen och jaget är det vi värnar om allra mest. Vi kräver inte dessa band av lojalitet på samma sätt som vi en gång gjorde. Vi samverkar för att ta hand om vårt eget och vår person. I dagens globaliserade värld socialiserar vi i en värld där kortsiktiga relationer ligger i fokus.

Idag samverkar vi inte i grupp på samma sätt som tidigare och söker inte efter acceptans inom den säregna gruppen, för att känna att vi uppnått den form av lyckande som vi strävar efter. Utan för att känna sig lyckad idag kräver du ett helt samhälles godkännande för att kunna klassificera dig som lyckosam. Visserligen känner vi fortfarande behovet av att tillhöra subkulturer, men i det stora hela skall du vara en människa som kan figurera i alla sammanhang. Det är förmodligen här skon om att uppnå noralitet klämmer. Kan du passa in i alla sammanhang? Och kanske det främsta, vill du passa in i sammanhang om dessa sammanhang inte erbjuder mottagandet för skilda personligeter och säregenhet?
Det handlar alltså inte längre om att du som person bör kunna hantera skilda personligheter, utan det handlar om samhällets intolerans mot skilda karaktärer. Vi har sakta omformats till en enda individ och personlighetstyp som figurerar på skilda områden runt om här i världen, och de flesta av oss känner inte behovet till reflektion över sin egen erhållda person, då denne är bekväm med att i stort sätt, utan bekymmer, kunna synas i livet olika kontexter. Så bekväm att denne väljer att lämna ute den del som påvisar att denne faktiskt skiljer sig från en annan. Det har blivit bekvämt att vara som alla andra, så idag lever många som sin egen skugga. Många vägrar ta plats och ge uttryck för något som skiljer dem från mängden, och de som faktiskt nekar samhället den makt det faktiskt kräver utpekas som patologisk avsmak gentemot den annars så finstämda perfektionen.

Jag tycker att det borde vara tröttsamt att ständigt följa samhällets föränderliga våg, istället för att alltid kunna spela fritt och röra sig fram och tillbaka, upp och ned, när som helst då viljan faller på. Visserligen påverkas vi alla i någon grad, men den dagen man blir den som är som alla andra, då borde det väl ha gått för långt?




I dagens samhälle söker jag efter abnormalitet.