Meningen med livet
För varje dag som går, så förstår du dig själv lite bättre. Du samlar ständigt in data och försöker få fram någon form av helhetsbild.
Genom ett utifrånperspektiv kan man se exakt vem du är. Man har all hård fakta man behöver för att tala om vem du avspeglar just nu. Kanske har du lite under genomsnittlig intelligens, är socialt handikappad på grund av din hårda uppväxt och din hårfärg, ja, den är mörkbrun pga de genetiska arvsanlag som ligger dig närmast. Det är så det är.
Inifrånperspektivet säger ngt helt annat. Just nu känner du dig aningen förvirrad. Du känner dig starkare än igår, men allting är inte så som du skulle vilja att det var. Du mår dåligt över att du inte är lika talförd som alla andra och önskar att du hade det lättare i skolan. Du grubblar mycket över just allt detta, och du känner dig inte fullständigt bekväm. Du försöker gilla läget, men det är inte alla gånger så väldigt lätt.
Många dagar passerar. Du hinner samla på dig erfarenheter och du är inte den du var igår.
Den hårda faktan är fortfarande tydlig. Du är kanske inte den samme som förr, men all information om dig går lätt att tyda och förstå - likt innehållsförteckningen till en påse kanelgifflar.
På insidan känns det i dagsläget lugnare. Du har insett många av dina brister och har lärt dig hur du ska hantera dem. De får dig inte längre att lida. Du har funnit en form av acceptans. Du kan ju liksom bara vara den du är.
Jag tror att meningen med livet är att du ska lära dig vem du är. Du ska lära känna dig själv och du ska lära dig tycka om den du är. Och om du når dit, så borde det inte vara så svårt att hitta någon annan som också gillar dig, din närvaro och din person. Det känns viktigt att omges av vänner. Du vill tycka om dem, och de vill tycka om dig.
Hitta dig själv, och du hittar resten på vägen.
