***
Detta hände långt innan människorna jagade efter de vilda kaninerna i de djupa skogarna. Långt innan fåren betade av det gröna gräset på de breda slätterna, och innan stormarna piskande blåste över de förödande haven. Detta hände när de två gudarna levde. Detta hände.
Sebastius och Paulia levde lyckligt och ostört i det vackra himlariket, och var dag som kom var en ny dag vigd åt att uppskatta och älska varandra innerligt. Åren gick, och en dag när Sebastius vaknade av den värmande solens strålar mot hans kind hade något sorgligt skett. Paulia var död och det enda som fanns kvar av henne var ett klot, lika slätt som hennes bleka hud. Det var detta klot, lika stort som hennes en gång pumpande hjärta, som kom att bli det klot vi nu kallar jorden.
Sebastius levde nu ensam i det alldeles för stora himlariket, och var dag som kom ägnade han åt att stirra och förundras över det klot, som var lika betydelsefullt som andningen som fyllde hans lungor med syre. Dagarna gick och en dag fick han se något han aldrig hade sett förut. Klotet som förut hade varit alldeles slätt var nu fyllt av utbuktningar och gropar. Han fortsatte att stirra på klotet tills dagen övergick i natt, och det var dags för honom att gå och lägga sig. Nästa dag när han vaknade upp hade det hänt något med klotet igen. Gröna, blåa och gula partier klädde nu klotet som Paulia hade lämnat kvar efter sin död.
Var dag var nu en dag då Sebastius vaknade upp med en spänning i kroppen, och han var full av iver över att få veta vad klotet hade att berätta för honom. Sebastius blev äldre och äldre för var dag som gick och tillslut var klotet fyllt av olika spännande saker. De gröna partierna kallade Sebastius gräs och de blåa partierna kallade han vatten. De vita varelserna som vandrade på gräset blev får och deras avkommor kallade han lamm. Det blev åter igen natt och Sebastius somnade, utan vetskap om att han aldrig skulle vakna upp igen och få se världen fulländas.
Morgonen kom och det enda som fanns kvar av Sebastius var små varelser som nu vandrade över de gröna gräset och gjorde eld av sten och trä, för att värma sig när natten kom. De små varelserna som hans kropp lämnade kvar efter hans död är det vi nu kallar människor, och är idag de mäktigaste varelserna på det klot som en gång var lika slätt som Paulias bleka hud, lika betydelsefullt som andningen som då fyllde Sebastius lungor med syre och som än idag är lika stort som Paulias en gång pumpande hjärta.
Detta hände när det två gudarna levde. Detta hände.
Sebastius och Paulia levde lyckligt och ostört i det vackra himlariket, och var dag som kom var en ny dag vigd åt att uppskatta och älska varandra innerligt. Åren gick, och en dag när Sebastius vaknade av den värmande solens strålar mot hans kind hade något sorgligt skett. Paulia var död och det enda som fanns kvar av henne var ett klot, lika slätt som hennes bleka hud. Det var detta klot, lika stort som hennes en gång pumpande hjärta, som kom att bli det klot vi nu kallar jorden.
Sebastius levde nu ensam i det alldeles för stora himlariket, och var dag som kom ägnade han åt att stirra och förundras över det klot, som var lika betydelsefullt som andningen som fyllde hans lungor med syre. Dagarna gick och en dag fick han se något han aldrig hade sett förut. Klotet som förut hade varit alldeles slätt var nu fyllt av utbuktningar och gropar. Han fortsatte att stirra på klotet tills dagen övergick i natt, och det var dags för honom att gå och lägga sig. Nästa dag när han vaknade upp hade det hänt något med klotet igen. Gröna, blåa och gula partier klädde nu klotet som Paulia hade lämnat kvar efter sin död.
Var dag var nu en dag då Sebastius vaknade upp med en spänning i kroppen, och han var full av iver över att få veta vad klotet hade att berätta för honom. Sebastius blev äldre och äldre för var dag som gick och tillslut var klotet fyllt av olika spännande saker. De gröna partierna kallade Sebastius gräs och de blåa partierna kallade han vatten. De vita varelserna som vandrade på gräset blev får och deras avkommor kallade han lamm. Det blev åter igen natt och Sebastius somnade, utan vetskap om att han aldrig skulle vakna upp igen och få se världen fulländas.
Morgonen kom och det enda som fanns kvar av Sebastius var små varelser som nu vandrade över de gröna gräset och gjorde eld av sten och trä, för att värma sig när natten kom. De små varelserna som hans kropp lämnade kvar efter hans död är det vi nu kallar människor, och är idag de mäktigaste varelserna på det klot som en gång var lika slätt som Paulias bleka hud, lika betydelsefullt som andningen som då fyllde Sebastius lungor med syre och som än idag är lika stort som Paulias en gång pumpande hjärta.
Detta hände när det två gudarna levde. Detta hände.
Kommentarer
Trackback
