En gammal historia.
Jag tror jag begick ett misstag när jag bestämde mig för att stanna för det jag har, när det jag har inte stannar för mitt jag. Hur kan någonting kallas för att göra ett trygghetsval när det inte här finns någon trygghet kvar? Jag trodde jag var nöjd och tillfreds, jag börjar nu inse att jag är kvävd och bara har svårt att ta mig ur. En distans till allting som var hade vart som rena medicinen, det hade vart som att få ny och frisk luft. Varför förmultna i väntan på att andra ska se på mig så som jag ser på dem, när jag istället kan släppa det förgångna och ta på mig ett par nya mer välpassande skor?
Jag har stått och trampat på samma ställe allt för länge nu. Jag behöver komma till nytt grönt gräs, inte bara för att grönskan där gror utan även för att spänningen växer och finns till liv.
